Hur tar man ansvar för gamla publiceringar?

Flattr this!

På SVT läser jag idag att en flygexpert ger medierna svidande kritik för rapporteringen om det försvunna malaysiska planet:

– Medierna har publicerat nyheter för att få mängder med klick, säger han. Att spekulera vilt innan man vet mer är oansvarigt.

tycker Jonas Vils i föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF),

Jag tycker det här är intressant, men  inte så mycket som en diskussion om journalister borde låta bli att rapportera om händelser. Jag håller med Aftonbladets redaktionschef när hon säger:

Camilla Norström menar att det är omöjligt för medierna att låta bli att rapportera om olika teorier när nyhetsläget är hett och läsarna vill förstå.

– Vi är en kvällstidning och vi skriver om det som folk snackar om och engagerar sig i, säger hon. Det är svårt att ta ansvar för hur artiklarna används långt senare.

Men i sista meningen sätter hon fingret på något viktigt. Hur tar man ansvar för hur artiklarna används långt senare? Är det svårt? Är det viktigt? Jonas Vils säger:

– Det var just det som hände efter 11 september, säger Jonas Vils. De som tror att en stor konspiration ligger bakom terrordådet tar stöd i tidiga rapporter som var helt felaktiga. Men de ligger kvar som digitala vrakrester ute på nätet.

”Digitala vrakrester”. Idag följer folk inte mediesajternas egen navigering, där det möjligtvis finns chans att i efterhand se om det kommit uppdaterad kunskap. Man går helt enkelt inte först till en förstasida och vandrar sedan lydigt ner till den senaste och mest aktuella artikeln. I den mån sådan navigering finns.

Istället googlar man sig fram och hamnar direkt på enskilda artiklar. Och eftersom konspirationsteoretiker är duktiga på att dela med sig och länka, så finns risken att ”fel” artiklar hamnar högt upp i sökresultaten. Google premierar ju gärna sidor som många andra visat intresse till.

Eller så får man länken via Facebook, Twitter eller random blogg. Artikeln är förstasidan.

Det betyder att det inte spelar någon roll om en tidning publicerat månader av uppdaterade artiklar med ny korrekt fakta – de läses inte eftersom folk hamnar direkt på de gamla felaktiga ändå.

Och då blir ju frågan, hur tar sajterna ansvar för att redan i artikeln visa att det här är en gammal utdaterad text som bygger på tidig och kanske felaktig information?

Idag är det vanligaste svaret i princip bara att man har en, inte alltid jättetydlig, datumstämpel någonstans i texten. Och det räcker ju inte när man sedan går tillbaks till en händelse flera år senare. Och det finns ingen standard, ibland ligger den sist i texten, ibland först, inte sällan i en svag ljusgrå nyans. Det är inte glasklart direkt. Och många är historierna om hur gamla artiklar plötsligt fått liv i tron att det handlar om en nyhet.

aftonbladet

expressen.

DN

Det är kanske dags att utvidga ansvaret för en publicering, att när nyhetsläget inte längre är lika hett, ha en färdig metodik för att ändra gamla artiklar så att de knyts ihop med de nyare och inte lämnas som ”digitala vrakrester”.

Att helt enkelt skapa ett system där varje artikel inom ett ämne kan stå för sig själv, eftersom det är så de kommer fungera i nätets logik där artikeln är förstasidan, och att det ska vara kristallklart att det handlar om gammal information?

Kanske med en inledande text som automatiskt länkar till senare publiceringar i samma ämne, en text som tydligt markerar kronologin? Som en faktaruta som snabbt visar var i nyhetens historia just den här texten publicerades.

”Det här är inte den senaste artikeln om ämnet. Här är texter skrivna efter den här publiceringen:”

Kanske med ett svagt raster som läggs över sidan – på samma sätt som gamla arkiverade texter samlar damm i arkiv, kan man lägga på ”digitalt damm” över utdaterade sidor.

Det betyder att när valfri konspirationsteoretiker, för att ta VoF’s exempel, länkar till en gammal Aftonbladettext, så kommer alla fatta att det här är gammal skåpmat. Och dessutom få möjlighet att hitta rätt kunskap.

Bygger man det smart behöver det här ju inte ens nödvändigtvis kräva redaktörskraft utan borde gå att sköta i princip helt automatiskt.

Så slipper man riskera att anklagas för att sprida desinformation och felaktigheter – något som rimligtvis ligger i varje journalists intresse.

This entry was posted in källkritik, skepticism. Bookmark the permalink.