Det går inte att ”låna” eböcker.

Flattr this!

Varje gång jag lånar eböcker på Stadsbiblioteket, och det har blivit ett par gånger, har jag funderat kring att de väljer att kalla det ”låna”. Det man gör är ju egentligen att ladda ner en digital kopia. För att göra upplevelsen mer ”lån-lik”, så har biblioteket bara lagt in en spärr i varje bok som gör att den raderas när låneperioden har gått ut.

Pelle Snickars skriver om det på SvD idag:

Precis som fildelning handlar e-lån om kontroll, eller snarare brist på sådan. Nyligen aviserade HarperCollins att man nu inför en gräns på 26 lån för de e-böcker man licensierat till bibliotek. Sedan försvinner bokfilerna. Puts väck.

Han drar det till sin spets:

Om bibliotek en gång var bastioner mot glömskan kommer de framöver kanske att bli raderingscentraler av stora mått. Det vore förstås synd. Men än värre är att backa in i framtiden, och låtsas som om e-böcker inte är något bibliotek skall ägna sig åt. Det ska dom.

Rasmus Fleischer på Copyriot påpekar att bibliotekens val av sluten programvara med DRM-skydd gör att de hamnar i klorna på andra aktörer:

Genom att välja en viss standard gynnar biblioteken också vissa företag (och missgynnar fri mjukvara). Om man tycker att det är okej kanske det vore lika bra att biblioteken löper linan ut och låter Apple, Amazon, Adobe och de andra bidra till sin budget?

Det har också stört mig att bibliotekens lösning inte fungerar öppet – ska man, som jag tänker mig göra inom en snar framtid, köpa en läsplatta så är det ett helvete att få reda på om bibliotekets lösning fungerar (jag har skrivit om det här).

Det är intressant – ska biblioteken stödja något system så ska det såklart vara ett öppet system. Eller så ska de stödja alla, så att vi lånetagare inte tvingas välja läsmiljö utifrån de kommersiella hänsyn biblioteken har tvingats ta.

Men jag tycker hela nerladdningsdiskussionen känns daterad. Den fokuserar mycket på ”nerladdning” (alltså egentligen kopiering) av böcker, där man får ett arkiv på den egna datorn. Det är där hela chimären av ”lån” måste kläs i en upplevelse – så att det känns som när man lånar fysiska böcker. Men varför ska man ladda ner böckerna?

När uppkoppling eller inte blir en icke-fråga blir tillgång istället centralt. Och där försvinner hela raderingsproblematiken. Om biblioteken istället för att ”låna ut” en digital kopia, istället gav ”tillgång” till sitt arkiv, så behövs inga DRM-lösningar. De som har lånekort har alltid tillgång till bibliotekets kompletta arkiv. Kopiering behöver inte hanteras tidsmässigt, man har tillgång till den digitala kopian bara så länge som man håller uppkopplingen mot biblioteket vid liv. Stänger man läseplattan finns återigen bara en kopia hos biblioteket.

Det går också att göra helt öppet så att alla kan få access – genom webbläsaren exempelvis. Eller genom att göra egna klienter till de olika systemen – tänk Spotify. Där någonstans tycker jag diskussionen ska börja.

This entry was posted in fildelning, Kindle, Läsplattor, Upphovsrätt and tagged , . Bookmark the permalink.
  • För att nånting ska visas på din skärm måste din processor ha tillgång till informationen, dvs kopiera den. Din skärm kan inte koppla upp sig själv till en sajt. Det du beskriver handlar om att radera informationen efter att den kopierats, som Spotify. Det är en DRM-modell, och precis det Pelle Snickars med rätta kritiserar.

    Här är ett försök att förklara samma sak:
    http://www.digitalabibliotek.se/index.php?title=%C3%96ppna_standarder_och_DRM

  • Martin Eklund

    Spotify är ju ett praktexempel på ett företag med DRM-system som missgynnar fri mjukvara. Spotify har en *experimentell* klient för linux, men bara för betalande kunder.

    Man kan inte göra nåt tillgängligt utan att det laddas ner, och man kan inte hindra vidare kopiering utan DRM-system som missgynnar fri mjukvara.

  • Absolut, jag använder begreppet ”DRM-lösning” slarvigt, jag menar huvudsakligen filinkluderad DRM, alltså begränsningar i filen för att minska konsumentens möjlighet till lokal arkivlagring. Strikt taget så går det väl egentligen inte att tillgängliggöra ett verk utan att någon form av kopiering sker. Redan i överföringen av verket till konsumentent, i läs- eller lyssningsögonblicket, sker en kopiering, något som upphovsrättsorganisationer ofta riktar in sig på när det gäller plagiat av tex låtar, eller delar av låtar (där försvaret är att man ”inspirerats av” snarare än kopierat).

    Min poäng var att hela diskussionen kommer bli ointressant när tillgången (som i möjligheten att ta del av, konsumera), är fri utan behov av lokal arkivlagring. När jag närsomhelst från vilken klient som helst kan konsumera ett verk, läsa boken i det här fallet, så bli lokal arkivlagring helt ointressant. Spotify var ett konceptuellt exempel, men som Martin skriver, där är tillgången inte lika fri om man har tex GNU/Linux. Det går visserligen att köra under Wine, men det kräver en del pill.

    För mig handlar det huvudsakligen om att jag själv irriterats över att jag inte kan låna bibliotekets böcker om jag inte väljer ”rätt” läsplatta – och det är en djungel av format att hålla reda på som konsument. Jag bryr mig mindre om absoluta ”friheter” – jag är till exempel nöjd med att lyssna på musik i mp3-format, vore jag strikt skulle jag förmodligen ha dem i FLAC eller Ogg Vorbis.

    Man kan såklart, och det måste man kanske, ge sig in i en mer semantisk diskussion om vad ”fri” egentligen innebär och vad det omfattar, eller bör omfatta. Det går ju tex redan idag lätt att kopiera, arkivlagra, låtar från Spotify, betydligt lättare och billigare än vad det är att tex kopiera fysiska CD, eller för all del LP- skivor, i en analog verklighet. Stadbibliotekets nuvarande lösning försöker emulera en tidigare verklighet, där man lånat det fysiska verket, där den fysiska formen begränsar spridningen, och det blir ju löjligt.

  • Då är vi nog egentligen ganska överens 🙂 Men jag tror slutsatsen av det måste vara att diskussionen absolut inte ska handla om att ”göra egna klienter” a la Spotify – det är ju just för att diskussionen är precis där vi får de här skrotlösningarna – utan om att sluta försöka hindra kopieringen. Bygga med öppna standarder, och för att vilka klienter som helst ska kunna delta.

  • Pingback: Inte okej Spotify. « Kraschkurs()