Censurerar Ekot?

I samband med den fruktansvärda attacken mot mot gayklubben The Pulse i amerikanska Orlando, Florida tidigt på morgonen den 12 juni direktsände Ekot ett antal presskonferenser. Men inte alla. Lokal polis höll en som började 16.15 på söndagen, och den sändes inte direkt. Och det blev en diskussion om censur. Sysslade Ekot med censur?


Ekots chef Olle Zachrison skrev själv en alldeles utmärkt förklaring på Ekots redaktionsblogg, men jag skulle vilja stanna kvar lite vid begreppet censur i det här fallet och något som berör kärnan av vad journalistik är.

Censur enligt den striktaste defintionen kan bara utövas av stater och innebär att dessa förhandsgranskar vad som ska publiceras och kan förbjuda hela eller delar av en publicering. Men som begreppet censur används i debatten handlar det ofta om att någon anser att en aktör, exempelvis en publicist, försöker förhindra eller mörka att något kommer fram.

Ekochefen Olle Zachrison skrev:

”Inför presskonferensen tog vi beslutet att inte rakt av direktsända ljudet eftersom vi inte visste om det skulle dyka upp obekräftade eller alltför närgående uppgifter där.”

Många som skrev i kommentarsfält och i sociala medier tyckte att Ekot inte ska ta ansvar för vad amerikansk polis säger. Att det är amerikansk polis som ansvarar för vad de säger.
Så är det såklart. Polisen är ansvariga för vad de säger. Men Ekot är ansvariga för vad de sänder och i Sverige har vi ett system med ansvarig utgivare.

Ansvarig utgivare tar själv ansvar för sin journalistik. Det är något bra. Alternativet vore journalister som skyller på andra när det går snett. Som när fel Bostonbombare pekades ut (och sedermera hittades död). Eller som när en person felaktigt pekades ut som skytten i Newtown 2012:

”According to the Associated Press, ‘a law enforcement official mistakenly transposed the brothers’ first names.’ The result was that, for a few brief hours in the middle of the day, based on press speculation about the suspect’s identity, social media users brought out the digital equivalent of pitchforks and torches, vilifying the alleged shooter’s brother and haranguing [him*] all across the intertubes.”

När information sprids blixtsnabbt digitalt gäller det att hålla tungan rätt i mun. Därför kan det vara värt att vara lite försiktig när namnuppgifter börjar spridas från början, alldeles oavsett om de kommer från polismyndigheter, ögonvittnen eller interwebs. Det är därför vi har ansvariga utgivare – det är deras jobb att göra bedömningen vilken information de ska sprida vidare.

Jag tror att journalister i Sverige tar det här för självklart. Men det är inte självklart för alla på nätet. Många tror till exempel att det finns en enda ”nyhet” i en nyhetshändelse och att journalisters uppgift är att rapportera den.
Men det finns det väldigt sällan. Oftare handlar det om stora komplicerade skeenden med många kontexter. Att vara journalist är därför att välja och välja bort. Sätta saker i sammanhang. Skapa förståelse. Och inte minst problematisera. Ställa frågorna. Få igång diskussionen. Eftersom svaren inte nödvändigtvis är självklara.

Vad är nyheten om Orlandoskjutningen?
Är det en nyhet om att IS kommit till USA?
Är det en nyhet om en ensam religiös fanatiker?
Är det en nyhet om en mentalt sjuk person?
Är den en nyhet om att homosexuella fortfarande förföljs bara för sin sexuella läggning?
Är det en nyhet om farliga vapenlagar?
Är det en nyhet om att myndigheterna inte klarar av att förhindra inhemsk terrorism?
Är det en nyhet om terrorism?
Är det en nyhet om att alla muslimer är terrorister?
Är det en nyhet om att homosexuell livsstil drar åt sig Guds vrede?

Idag ser jag folk som tror att de redaktionella valen och nyhetsvärderingen handlar om ”censur”. Vilket i praktiken leder till att det de själva redan tycker är ”nyheten” är nyheten – trots att också den uppfattningen innebär att de väljer och väljer bort. Vissa hävdar att det är censur om nyheten inte presenteras som jag vill. Att det är censur om inte den jag tror eller tycker är skyldig hängs ut i massmedia.

Detta ställer såklart helt orimliga förväntningar på journalistiken, som, ska påminnas, inte har till uppgift att avgöra brottsmål – det ska rättsväsendet sköta. (Läs gärna Fredrik Svärds text om hur rapporteringen av sexualbrott kan förbättras) Och jag inser att det finns ett jättebehov av att inte bara utbilda blivande journalister – utan alla – i pressetik, källkritik och yttrande- och tryckfrihetsfrågor.

Sociala medier bidrar med en demokratisk möjlighet för alla att delta i en diskussion om händelser, en diskussion som förr stannade i mindre grupper på arbetsplatser och hemma i våra vardagsrum. Det ställer nya krav också på oss som arbetar journalistiskt – med att delta och berätta om våra arbetssätt och arbetsverktyg. Med att vara transparenta.

För när ”alla är journalister”, så måste alla ha grundläggade kunskaper om hur man gör, vad det innebär och vilken typ av problem som man kan stöta på. Och vad man kan förvänta sig av journalistiken. Inte minst för att den nödvändiga kritik som journalistiken måste ha mer av ska bli konstruktiv. För det går självklart alltid att ha synpunkter på vad som väljs och vad som väljs bort. Utan att kalla det ”censur”.

This entry was posted in Okategoriserade and tagged , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *